Debatt extremism

Published on augusti 12th, 2012 | by Isabella Andersson

0

Den högerextrema hatgrupperingen

Det har nu gått över tre veckor sen de fruktansvärda händelserna i och utanför Oslo där ett stort antal människor miste livet. När något så fruktansvärt som detta händer uppdateras vår världsbild och en ny samhällsanalys blir ofrånkomligt nödvändig. Det är dock viktigt att denna analys inte görs med huvudet kokandes av ilska över de fruktansvärda dåden oavsett vem eller vilka som utgör offer och förövare. Det är lätt att i det här läget peka på vad som hänt i Norge som den yttersta konsekvensen av att den högerextrema hatgrupperingen tillåts härja fritt. Att detta är konsekvensen av det hat och de myter som sprids i dagens samhälle med sådan framgång att de sedan snart ett år nu också sprids i Sveriges riksdag. Det är dock viktigt att hålla sig borta från att begå generalmisstaget att kollektivt skuldbelägga grupper för dådet, just så som antimuslimska individer och grupper kollektivt skuldbelägger muslimer. Istället vill vi framhålla att det klimat som råder i samhället, med den ökande vardagsrasismen och ett allt mer accepterat främlingsfientligt språkbruk, är ett strukturellt problem. Det hat och den intolerans som vi idag ser på den extrema högerkanten är alltså bara toppen av ett isberg. Den moderna rasismen är ett högst påtagligt fenomen i det svenska samhället. Vi kräver nu politiska krafttag för att få till stånd en förändring!

Den moderna rasismen är ett högst påtagligt fenomen i det svenska samhället. Vi kräver nu politiska krafttag för att få till
stånd en förändring!

Många högerextrema grupper och partier har haft bråda dagar att städa rent utanför sin egen port då flertalet analyser pekar mot att Anders Behring Breivik inte är en ensam galning som vissa högerextrema vill göra gällande. Han är inte heller ensam i bemärkelsen idévärld eller livsåskådning. Istället tillhör han en växande rasistisk och verklighetsfrånvänd rörelse. Denna rörelse kan liknas vid, men ska inte sammankopplas med, vit-makt-rörelsen. Det tåls att upprepas att den antimuslimska rörelsen inte är homogen. Liksom andra debattörer påtalat, så finns det en splittring mellan en så kallad kontrajihadistisk rörelse och den antisemitiska diton.

Vi ser alltså framväxten av en rörelse som, liksom och inte tillsammans med, vit makt rörelsen är
högerextrem till sin kultur. Där vit-makt oftast utmärkts av våldsbrott, explicit visuell hatpropaganda
och kampen om rasrenhet, så utmärks den nya högerextremismen av en mer subtil och svårfångad
form av extremism. Det är en extremism färgad av en närmast apokalyptisk världsåskådning som
samlar “de politiskt inkorrekta”, sanningssägarna, de som kämpar mot det islamska hotet. Istället för
kampen om rasrenhet uppmanas det till kamp om en uppfattat homogen kultur.

Den antimuslimska rörelsens organisering, som främst sker genom sociala medier innebär en lägre
tröskel för engagemang än vitmakt miljön. Den är på så sätt ett större hot mot vår demokrati än
tidigare rasism. Anonymiteten innebär samtidigt ett bekvämare sätt att aktivt engagerar sig, där man
inte behöver oroa sig för att hållas ansvarig för det hat och den terror man sprider under anonymitetens
mantel. Med ord och begrepp avhumaniseras/förlöjligas/misstänkliggörs motståndare. Vi ser här ett
växande hat mot såväl muslimer som politiskt engagerade. I ett flertal artiklar de senaste veckorna
beskrivs hur språkbruket främjar ett alltmer rått debattklimat och motiverar våldsanvändning. När hat
kanaliseras, organiseras och uttrycks utan att ifrågasättas så blir det anonyma hatet, tillsammans med
den moderna rasismen ett faktum.

Alltför länge har detta fenomen fått växa sig starkt. Fram till attentatet på Utöya har antimuslimska
skribenter och extremister i mångt och mycket fått stå oemotsagda. När de verkat i rampljuset så har
den gängse strategin varit att isolera, förtiga eller ignorera dessa individer när de gett ut sina böcker,
skrivit sina blogginlägg eller arrangerat sina torgmöten. På nätet har kommentarsfält blivit nerlusade
och diverse internetforum har i det närmsta liknat åsiktshelgedomar för rasister, högerextremister,
nazister och konspirationsteoretiker. Deras världsbild och existens har vuxit fram i ett vakuum. Det är
först nu som media och samhället i stort reagerar.

Det talas om en ökad kontroll, både av debatten som förs och för innehav av vapen. Det talas om
trygghet och gemenskap. Om enighet och solidaritet. Men hotet framför oss består inte enbart
av beväpnade extremister, det består av ett rent och skärt hat och ett avhumaniseringsprojekt av
främst muslimska grupper. Tillsammans med såväl bloggare och politiker ur partier i stort sett hela
Europa tar ideologin sin näring ur en syn på kulturer som statiska enheter kopplade till nation och

historia. Filosofen Etienne Balibar menar att för att tackla den moderna rasismen så måste vi omtolka
begreppet rasism och dess innebörd. Den moderna rasismen handlar inte längre om ras utan om kultur
(dvs. etnicitet och religiös tillhörighet). Dagens rasister och kulturfundamentalister måste gå att pekas
ut för vad de är.

Vi kräver en kraftig attitydförändring gentemot detta fenomen från Sveriges politiker. Istället för en
strategi som går ut på att plocka politiska poänger genom att beskylla varandra över blockgränserna
för eventuella samarbeten med främlingsfientliga partier så vill vi se ett blocköverskridande samarbete
för hur Sverige ska komma till bukt med den ökande rasismen. Statsministrarna Reinfeldt, Lökke
Rasmussen och Katainen verkar mena att svaret är att den nordiska gemenskapen måste stå enig
och svara mot våldet och hatet. I deras artikel i DN den 6:e augusti lyfts betydelsen av en i den
nordiska befolkningen djupt rotad gemenskap byggd på gemensamma värderingar. Statsministrarna
argumenterar alltså för enighet och sammanhållning. Risken är uppenbar att det nordiska projekt
de talar om bidrar till skapandet av barriärer. Sverige, Finland och Danmark har likväl som Norge
problem, oavsett hur en internationell jämförelse ser ut är detta ett faktum. Detta problem stavas
segregation, otrygghet och strukturell rasism.

Trygghet skapas inte genom enighet och nationalistiska projekt. Trygghet och öppenhet skapar
vi genom att arbeta för ett samhälle där konfliktlinjer blottläggs och debatteras inom ramen för
demokratin och yttrandefriheten. Ett samhälle där debatten och de politiska motsättningarna lyfts
fram och hyllas snarare än tystas ner och sopas under mattan. Där rasismen, segregationen och
diskrimineringen uppmärksammas för vad den verkligen är – vår tids största samhällsproblem!

Anton Landehag
Ordförande Ungdom Mot Rasism

Rikard Edbertsson
Projektledare Ungdom Mot Rasism

 


Om författaren

är sedan kongressen 2013 ordförande för Ungdom Mot Rasism. Hon har varit engagerad i organisationen sedan 2007 och har bland annat varit aktiv i Nyköpings lokalgrupp, organisationens nätverksgrupp och sedan kongressen 2011 även i Ungdom Mot Rasisms styrelse.


Back to Top ↑