Debatt sv_flagga

Published on juni 13th, 2012 | by Isabella Andersson

0

Svenskhetsdebatten

Den senaste veckan har en debatt pågått på Newsmill om svenskhet, dess innebörd och politiska
betydelse. Det har gripits det efter såväl halmstrån som efter ”sten som lagt på sten”. Jag skriver
därför ett blogginlägg på temat.

I debatten har det lyfts fram en grundläggande svårighet med begreppet ”svenskhet”; svensk kan
vara en benämning på såväl ett medborgarskap, en kultur och en etnicitet. Svenskhet är alltså ett
begrepp som försöker definiera tre företeelser som kan betraktas som konstruktioner, etnicitet,
kultur och nationalitet.

Ett par debattörer försöker på ett mer eller mindre seriöst sätt definiera vissa grundläggande drag, som inte är att betrakta som konstruktioner utan resultat av historiska skeenden, i vad en svensk nationalkaraktär kan tänkas innefatta. Problemet med dessa försök är att de tar sin utgångspunkt i en alltför smal historiskt kontext.

Det finns ett fundamentalt svenskt, eller för att tillåta sig att generalisera – europeiskt, problem vad gäller den nationella identiteten. Denna blir per definition exkluderande och i princip ouppnåelig då den nationella identiteten förväntas täcka in de som bor inom en nationalstats gränser. Nationalstaten är en europeisk konstruktion som vanligtvis brukar förklaras ta sin utgångspunkt i den westfaliska freden 1648. Olika nationalistiska projekt har därefter präglat den europeiska historien, den italienska nationalstatens bildande sammanfaller med den tyska
nationalstatens, första världskriget innebar nya gränser och nya nationer som bättre ansågs
stämma överens med etniska gränser. De etniska lapptäcken som tidigare innefattades inom en
stats gränser försökte undvikas i och med Österrike-Ungerns splittring, bildandet av Polen och
Jugoslavien.

Det finns alltså ett flertal processer och strukturer som samverkat i den europeiska historien.
Vissa tydliga etniciteter som många gånger varit hyfsat geografiskt enade, ibland definitivt inte, (se
exempelvis tyska minoriteter över i stort sett hela central och Östeuropa samt judiska och romska
diasporor över stora delar av Europa) har varit utgångspunkten för projekt präglade av idéer i
stil med ”ett folk ett land”. En annan process har handlat om att som i det italienska exemplet
Adam Cwejman lyfter fram; skapa denna etniskt färgade nationella identiteten. En tredje kan
spåras i stora folkomflyttningar under pågick under stora delar av 1900-talet, exempelvis greker
som utvandrade från områden som efter Atatürk kom att bli en del av den turkiska nationalstaten
samt efter andra världskriget då stora grupper polacker och tyskar flyttade västerut från
territorium som då blivit sovjetiska respektive polska som en följd av den sovjetiska expansionen.

Dessa stora processer har påverkat delar av Europa och en del europeiska nationalstater i
högre utsträckning än andra vilket exempelvis tydliggörs av de utifrån ett etniskt och kulturellt
perspektiv heterogena staterna Schweiz och Belgiens fortsatta existens. Att dessa stater på grund
av sin etniska och kulturella heterogenitet skulle sakna en nationell identitet är ifrågasättbart.
Nationalstaten som enhet och den nationella identiteten som kopplad till en viss etnicitet är
därigenom tveklöst ifrågasättbar även ur en europeisk kontext.

Ser man bortom Europas gränser blir det än mer uppenbart att nationell identitet inte
nödvändigtvis behöver präglas av en etnisk dito eller enbart kan uppkomma i ett etniskt
homogent samhälle. Stora migrantnationer som USA, Kanada och Brasilien har en påtagligt tydlig
nationell identitet som inte alls kan sägas vara beroende av vare sig en gemensam etnisk eller
kulturell identitet. En amerikan kan mer eller mindre ha vilken hudfärg som helst, äta vilken mat
som helst och tro på vilken gud som helst och ändå vara amerikan!

Varför är denna utläggning om den europeiska nationalismen viktig i en diskussion om
svenskhet? För att Sverige har haft sina egna projekt syftandes till att skapa en nationell identitet
och för att bevisa att svensk nationell identitet tar sin utgångspunkt inte enbart i medborgarskap
utan snarare är att betrakta som etnisk nationalism.

Svensk nationalism är inte universalistisk utan snarare partikularistisk. Den svenska nationella
identiteten fungerar snarare som något utskiljande och exkluderande än inkluderande och
gemenskapsbyggande. Ytterliggare problem genereras av att identiteten i alltför hög grad ses som
unik och statisk.

För att återknyta till debatten på Newsmill kan det konstateras att de debattörer som gör
ett försök att definiera ”svensk” eller ”svenskhet” landar i konventionella beskrivningar om
jämställdhet, demokrati och välfärd. Inget ont om dessa begrepp och intet heller om att Sverige
skulle ha uppnått ett visst mått av jämställdhet och demokrati trots att det många gånger finns
mer negativt än positivt att lyfta fram. Denna typ av beskrivning får en mängd problem om vi ser
den i ljuset av svenskheten som exkluderande och partikularistisk.

Om en människa endast kan vara svensk om den är det med utgångspunkt i sin etnicitet och/
eller kultur och om denna svenskhet är förknippad med positiva värderingar i stil med jämställd,
demokratisk, tolerant, strävsam och liknande finns en tydlig tendens att denna person inte
omfattas av dessa positiva företeelser utan blir inmålad i ett kvinnoförtryckande, odemokratiskt
och intolerant hörn.

Svenskhet blir alltså i sig ett grundläggande problem som försvårar integrationsprocessen i dagens
Sverige. Detta, svenskheten, måste förändras!

 


Om författaren

är sedan kongressen 2013 ordförande för Ungdom Mot Rasism. Hon har varit engagerad i organisationen sedan 2007 och har bland annat varit aktiv i Nyköpings lokalgrupp, organisationens nätverksgrupp och sedan kongressen 2011 även i Ungdom Mot Rasisms styrelse.


Back to Top ↑