Debatt kinapuffar

Published on juni 4th, 2012 | by Isabella Andersson

0

Kinapuffar

I höstas rasade debatten om Fazers Kinapuffar. I en krönika skrev Patrik Lundberg öppet och sårbart om den kränkning och utsatthet han känner på grund av den konstruerade sterotypen av personer med asiatiskt utseende. En stereotyp som på ett till synes oskyldigt sätt återges bland annat på godispåsen. SVT valde att ställa frågan om Fazers kinapuffspåse var kränkande i en opinionundersökning till 1000 slumpvisutvalda personer. 97 % av de tillfrågade svarade nej. Kort därpå uttalade sig en Sverigedemokratisk kommunpolitiker om att ”Det ska ju inte vara ett skällsord att bli kallad neger… en neger är en neger, inget nedsättande”.

”Det ska ju inte vara ett skällsord att bli kallad neger… en neger är en neger, inget nedsättande”.

Det finns en rådande attityd i vårt avlånga land om att ”man inte ska ta åt sig så jävla mycket”. En attityd riktad till de personer som blir nålen i ögat på normen. För visst är det mycket mer tryggt och bekvämt om det är vissa som är för känsliga, istället för att en stor massa ska behöva omvärdera sina attityder. Visst är det mycket mer tryggt och bekvämt om den utsatta egentligen är boven och får skylla sig själv. För vem är det annars som skulle vara boven?

Idag i vårt samhälle har normen mest makt, alltså de som är precis så som vi anser att de ska vara;
kvinnliga kvinnor och manliga män, svenska svenskar och invandriga invandrare. Att vara
normen är att ha makt, makt genom automatiska privilegier i samhället, makt genom
tolkningsföreträde. Normens åsikter är den objektiva åsikten, den ofärgade sanningen, det ”sunda
förnuftet”. Den normavvikande tenderar istället att demoniseras just på grund av dennas
avvikelse från normen. Normpersoner har svårt för att relatera till och sympatisera med de
normavvikandes förda kamp. Varför? För att detta skulle innebära ett erkännande av
normpersoners ansvar för den utsatthet personer som avviker från normen upplever. Så istället
använder man sitt veto och bestämmer sig för att sanningen är att man inte ska ta åt sig så jävla
mycket.

I en gästkrönika i Folket den 12 juni med titeln ”Lämna plats vita män!” identifierade Kawa
Zolfragy den ultimata normpersonen som en vit heterosexuell man. Krönikan tar upp
absurditeten i att det är normen, den vita mannen, som på grund av dennes självklara position ges
tolkningsföreträde, så även om upplevelser av rasism, trots att det är han som är den omedvetna
eller medvetna förtryckaren. Krönikan fortsätter att uppmana vita män att lämna plats så att den
utsatta själv ska få definiera sina upplevelser. Denna problematik genomsyrar alla normavvikares
kamp. Vare sig det handlar om kön, sexualitet, könsuttryck, funktionalitet eller etnicitet finns en
tydlig norm för vad som är rätt och fel i vårt samhälle. Den normavvikandes kamp försvåras
ytterligare då det är normen som har makten att få definiera den objektiva sanningen. En sanning
om att man inte ska ta åt sig så jävla mycket.

Men vem är det då som ska få definiera problemen och lösningarna? Vem har egentligen denna
legitimitet då den grupp som inte tillhör normen är än mer komplex och varierande än
normgruppen, hur klumpar vi ihop upplevelser av utsatthet?

En mörkhyad man kan anses ha legitimitet att definiera de mörkhyades kamp i Sverige över en
vit man, men en mörkhyad kvinna är i sin tur nedtystad och kränkt antingen på grund av
avvikelser från vithetsnormen eller mansnormen. Hur vi än vrider och vänder på det handlar det
om vilka attribut som tillskrivs mest makt i vårt samhälle idag, personer med dessa attribut får
tolkningsföreträdet.

Inom Ungdom mot rasism vill vi föra en öppen och inkluderande antirasistisk kamp. Vi jobbar
varje dag med att brygga glappet mellan de som organiserar sig antirasistiskt på grund av sina
upplevelser av rasism och de som vill genom sitt ställningstagande visa att de inte är rasister. Vi
anser att en legitim kamp kräver alla dessa olika antirasister som tillsammans representerar
problemet och lösningen i vårt Sverige. Men liksom vi har lyft i denna artikel är det viktigt att
aldrig sluta ifrågasätta den egna rollen, för samtidigt som den antirasistiska sakfrågan är vår fråga

så är detta arbete inte legitimt om vi samtidigt inte står upp för exempelvis jämlikheten mellan
könen. Vi anser att det krävs en bättre förståelse för hur olika egenskaper samspelar med
varandra.

Ett samhälle som är öppet för alla dess deltagare är ett samhälle där människor har lika möjlighet
att påverka och definiera sin roll och sina behov oavsett deras olika erfarenheter. Detta går dock
djupare än representation i styrelserum eller maktens korridorer. Mångfald är inte ändamålet utan
en förutsättning för ett hållbart samhälle. Ett inkluderande samhälle som uppmuntrar mångfald
kan dra nytta av kompetensen som samhällets alla deltagare besitter.

I dagens svenska samhälle uppmuntras inte utveckling av en mångfald av tankar och individer
som tillåts vara med och utforma välfärden i vårt land. Alltför många berättelser tystas ned och
alltför många får aldrig chansen att utvecklas och nå sin fulla potential. Det finns alltför många
lager av hindrande glastak.

Precis som Kawa Zolfaragy argumenterade menar vi att det är dags att ansvaret för att skapa ett
samhälle där alla deltar på lika villkor, hamnar på de med mest makt, alltså gemene normman och
-kvinna. Det är dags att sluta ställa frågan hur vi inkluderar de som står utanför och istället börja
ifrågasätta varför det är så självklart att de som står innanför ska få ha den platsen? Samtidigt
som normpersoners rätt att definiera allas kamp måste ifrågasättas får vi inte låta enskilda av
normen utvalda representanter för utsatta grupper definiera denna gruppens kamp. Istället måste
vi jobba utifrån att ifrågasätta de privilegier som finns och ges och från det hållet förhoppningsvis
omvärdera vårt förhållningssätt till varandra.

Vår organisation, Ungdom Mot Rasism, är en del av det samhälle vi verkar inom och återspeglar
de normer som är rådande i samhället i stort. Vi menar att varje organisation måste ta sin egen
interna kamp och ifrågasätta och utmana den rådande organisationskulturen och de interna
maktstrukturerna. Just detta gör vi genom projektet ”Jämställd antirasism”. Antirasismen är lika
mycket en kamp utåt i samhället som en kamp inåt, där den egna personen och dess privilegier
måste ifrågasättas.

Sverige behöver normkritisk politik och normkritisk politisk debatt. Vi anser att denna storskaliga
satsning på vårt lands välfärd börjar ifrån den enskilda individens ansvartagande. Att ifrågasätta
normer och privilegier. Att våga ifrågasätta sig själv.

Anton Landehag
Ordförande Ungdom Mot Rasism

Selma Gušić
Projektledare Ungdom Mot Rasism

 


Om författaren

är sedan kongressen 2013 ordförande för Ungdom Mot Rasism. Hon har varit engagerad i organisationen sedan 2007 och har bland annat varit aktiv i Nyköpings lokalgrupp, organisationens nätverksgrupp och sedan kongressen 2011 även i Ungdom Mot Rasisms styrelse.


Back to Top ↑